Ibland tror jag att jag är världens elakaste människa, eller jag tänker som världens elakaste människa men jag gör sällan nåt åt mina tankar. De enda som känner till dem här sidan av mig är nog mina närmaste...det är väl i och för sig kanske värre än om jag skulle få utlopp för mina känslor på helt okända människor..

Igår när jag åkte tunnelbana (vilket jag hatar pga att alla människor saknar folkvett) höll jag i mig i handtaget vid ett säte för jag fick stå upp. En ung kille bokstavligen står & lutar sig mot min arm. Jag flyttar mig, han följer efter & lutar vidare på min arm. Såhär pågår det hela färden. Min ilska bara byggs på inombords & jag börjar koka. Vad är det för fel på mänskan?? Han måste väl märka att han lutar sin tyngd på min arm?

Jag har stor lust att skrika ut : vad är det för fel på dig!?? Kan du sluta luta dig mot mig!!??

Efter en stund blir en sittplats ledig & killen som lutat sig mot mig tar och haltar dit. Ja...just det...han HALTAR dit...

Då skäms jag & tackar högre makter för att jag inte fick mitt utbrott i verkligheten så som den precis spelats upp i mitt huvud x-antal gånger...

När jag gick därifrån undrade jag om jag känner nån som är lika elak som jag är...