Att vi blir vuxna vet vi ju alla men när känner man sig som vuxen då? Är vuxen en känsla som vi definierat som barn och väntar på att uppnå? Jag tror nästan det.

När vi var små trodde vi nog att vuxna var "fullärda" i livet. De vuxna visste ALLT, hade alltid rätt och var självständiga & själsäkra individer som visste precis hur livet skulle hanteras.

Nu när man själv är vuxen känner man sig ändå som ett barn. Velar fram & tillbaks över små och stora beslut och måste rådfråga folk konstant. Det finns ju livsstilscoacher idag.,,fanns ens det yrket på 80-talet? Knappast va..

Eller är det så att vi nuförtiden har så många beslut att ta varje dag till skillnad från förr innan allting blev digitalt och lättillgängligt att vi inte orkar växa upp? För mycket beslut, planer och saker som ska presteras att vi bara struntar i att bli vuxna?

Vår generation är nog den generationen som mer än någonsin kommer att inse i efterhand att livet skulle levts i nuet och inte i alla planer, tankar och beslut om jobb, framtid, projekt och studier.,,